Alla länder har sin folkmusik, ofta ackompanjerad av dans och sång, och den handlar vanligtvis om kärlek, natur och bondeliv. Musiken spelas gärna i samband med att man firar något som har med landet att göra: högtider, nationaldagar och festivaler.
Grekland är inget undantag till detta men vid sidan av den traditionella musiken från öar och berg har man också en hel musiktradition som i ungefär ett århundrade har existerat parallellt med den ”klassiskt” grekiska folkmusiken. Denna genre kallas rebetika och har många gånger jämförts med amerikanernas blues, då den fötts ur fattigdom och ett hårt liv, och har texter som under en tid 
ansågs vara så kontroversiella att de totalförbjöds. Än idag hör man sällan de ursprungliga texterna utan istället snällare versioner av dem.
Rebetika kommer från det slaviska ordet ”rebet” som ungefär kan översättas slyngel eller ung odåga, och musiken föddes i storstadshamnar som Pireus och Thessaloniki i början av 1900-talet. Här hängde män i små tavernor mellan olika dagsarbeten som innebar många timmars slit och väldigt lite betalt. Pengarna gick till sprit, knark, kortspel och prostituerade och sångerna, ackompanjerade av bouzoukis, handlade om just detta. Här handlade det om hasch och slagsmål och inte om vackra solnedgångar och rosor och det är just därför man idag oftast framför utspädda versioner.